Western Australia

Nu blir det många inlägg på kort tid, men när man har besök så händer det så mycket hela tiden så lika bra att skriva direkt.

Jag vet att jag har sagt detta innan men när ni har läst detta så förstår ni varför.. Livet är så sjukt härligt och alla dessa äventyr vi får uppleva. Vi kommer att komma hem från Australien med en hel ryggsäck full med minnen och erfarenheter man bara kunde drömma om. Jag kan komma hem och börja plugga och vi kan starta våra liv med gott samvete och veta att vi har "levt" våra liv till fullo. This is life, live without regrets!

I måndags morse åkte vi ner till city för att hämta vår hyrbil som vi kommer att ha tills på torsdag. Vilken känsla att köra en riktig bil haha. Schemat när vi har bil är späckat från morgon till kväll som ni kan förstå, vi måste hinna med så mycket som möjligt. Så igår på schemat stod hiking i yanchep national park och bad i yanchep lagoon.

Vi började vår vandring på cave walk, en sträcka på 4,5 km

Det började så jättebra med fina breda stigar och inte allt för många flugor. Vi gick med glatt humor genom bushen och klickde med kameran lite varstans.



Sebbe gick först och jag i mitten, man vet ju aldrig vad som kan komma fram i buskarna! Inte långt efter så hoppar Sebbe till och skriker ORM, Karolina som går bakom skriker oxå medan jag stannar fort och stelnar till som en sten. Innan vi gick sa nämligen tanten till oss att ser ni något så stanna bara och låt det passera. Frida som går längst bak går fram och fotogreferar medan jag kan smyga förbi bakom henne. Nu ville jag att hikingen skulle vara över. Men ack så fel jag hade. Vi gick och gick och stigen blev tajtare och mer växande. Ibland så var gräset så högt på sidorna att man såg inte ett skit!!
 


Jaja vi är framme snart tänkte jag, 4,5 km tar ju inte så lång tid. Problemet var det bara att skyltarna som vi följde (cave walk) byttes plötsligt ut till ghost walk. Hmm! Efter nästan 3 timmar och helt vilsna på kartan så fick vi ringa efter hjälp. Vi försökte förklara hur vi hade gått så dem kunde lokalisera oss men lättare sagt än gjort. Dem skickade ut en bil som letade efter oss men hittade inga fyra vilsna svenskar. Vi tog fram vår picnik och åt lite. Efter en timma och ingen räddning bad han oss vända och gå tillbaka. Nu började humöret att ta slut, jag och Karolina hämnade längre o längre bak och ville knappt gå en meter till haha. RING honom! efter 40 minuter gåendes tillbaka hittar vi en off- road och Frida och Sebbe bestämmer sig för att följa den. Då äntligen hör vi han tuta som bara den och vi följer ljudet som leder oss till hans bil...We are saved haha

Det var inte förän vi satt i bilen hem som man kunde se detta som ett äventyr vi sent kommer att glömma.



Humöret är på topp trots väntan på räddning. Fram med picnik